DELUSIONS

Ett samtalsämne som lätt kan eskalera vid middagsbordet är ämnen så som fördommar mot etniska folkgrupper och fördommar mot kvinnor och jämställdhet, och det gjorde det ikväll, med bravur.

Ibland känner jag mig ensam i min familj och kompiskrets om att dela, men framförallt våga stå för dessa åsiker; om att alla är lika mycket värda, du kan inte dra alla över en kam osv, om att det kanske har varit så att du har blivit illa behandlad av en polsk människa behöver inte det betyda att alla polska människor beter sig på detta sätt. När någon står mig upp i ansiktet och säger att alla som lyssnar på reggae röker på och bryter mot lagar och att polisen har mer än rätt att vara extra hård mot grupper som denna blir jag så jävla förbannad. ALLA ska stå lika inför lagen, och lagens långa arm herr blå. Man kan inte säga, som denna person uttryckte sig att, "jamen det ska vara så, men det betyder inte att det funkar, vi måste attackera problemgrupper osv". NEJ. Alla ska bli behandlade utifrån sin individ och inte vilken hudfärg du har, vilken etnicitet du har eller vad du lyssnar på för musik, har för religion osv.

När det samtalsämnet förs upp och du inte vågar stå emot rasister (för har man dessa åsiker är man såklart rasist i min mening), man vågar inte säga att man tycker att personen har fel, då är man nästan lika dåliga som den med dessa uttalanden. Hur har mänskligheten och jämställdheten kommit frammåt? Inte genom att folk har tigit, utan att folk har ställt sig upp och sagt i från. Man måste skita i att man anses som jobbig eller naiv eller att man stör den kära "husfriden". Ska vi komma någon vart här i värden måste vi föregå med gott exempel och inte skylla på att "så här har det alltid varit" eller "så här var det för mig just då".

Jag ska vara ärlig och medge att jag ständigt krigar mot fördommar som man dagligen blir pumpad med från alla håll, media, relationer osv. MEN. Det gäller att ifrågasätta den symbalklingande apan i hjärnan och TÄNKA. Tänk snälla för guds skull alltid, ifrågasätt och läs på. Förstå vad det är du snackar om. Varför är det som det är osv, tänk ett steg längre. Är det kanske för att man hade ett annat sätt att leva som den här människan kom ifrån, som hen betedde sig på detta vis. Det är klart att det tar generationer innan mänskligheten anpassar sig. Vi anpassar oss fortfarande i takt med att mänskilgheten gör framsteg och världen förändras ständigt. Vi har kommit en centimeter utav den milslånga resan som människan förhoppningsvis har framför sig. Vi har kommit långt inom teknik men så otroligt liten bit inom medmänsklighet. 

 

Det handlar inte om skillnader mellan folk utan det handlar om mänskliga rättigheter.

 

Det är nu tisdag. Dagen innan som jag nu tänker skriva om började precis så som måndagar brukar göra. Jag gick till ett jobb, jag utförde ett helt okey arbete. Var så trevlig jag orkade mot mina kunder och så nogrann som jag förmådde i mina arbetsuppgifer. Efter jobbet mötte jag upp mannen min och vi gick tillsammans med hans pappa för att se älskade Hammarby spelade. Vi torskade.

 

Några timmar senare sitter jag här. Öljackan är obefintlig och det avdomnade bommulsruset har lämnat min kropp. I köket droppar kranen, jag lämnar den alltid på så att katterna kan dricka. Stolen är hård och obekväm, den flätade sisten har säkert lämnat djupa märken i låren.

För att fördriva tiden så kollar jag på Youtube-klipp och klickar mig runt tills jag hamnar på en intervju med några skådespelare för en film jag såg i helgen. De fick frågan: Vilket är ditt lyckligaste minne?

De berättade rörande historier om lyckliga familjeminnen involverande picknickar och baler, englands gröna kullar och soliga sommardagar.

 

Vad är mitt lyckligaste minne?

Jag vill gärna tro att det har något att göra med min familj. Att vi kanske hade en trevlig dag hela familjen på skansen, eller kanske en båtutflykt en svensk sommardag som bara var alldeles perfekt. Men nej.

Inte ens vågar jag tro att det är med mina barndomsvänner.

 

Jag tror. Eller jag vet.

Första gången jag såg Harry Potter var på reflexens biosalong i kärrtorp. En förort till stockholm, en ganska omärkvärdig sådan. Jag var nog runt tio år när vi satt där, jag mamma och min bror Tom. Halva klassen var säkert också där, men det glömde jag bort redan första filmscenen. Jag var som förstenad utav häxan i Narnia genom hela filmen. Jag ville knappt blinka, för jag var rädd att jag då skulle missa något väldigt väldigt viktigt. Varenda sekund ur filmen tycktes tala till mig så som något annat aldrig tidigare hade gjort. När Harry kände sig ensam och övergiven, så gjorde jag det också, när han upplevde lycka för första gången var det som att jag också gjorde det. Det kanske låter konstigt att jag blev så otroligt rörd av en film, men det var mer än så för mig.

Jag tror att hela upplevelsen liksom representerade något otroligt viktigt inom mig just då. En strävan efter att få uppleva något extra speciellt i livet. En känsla att jag någon gång skulle få känna. Skulle få leva. På riktigt.

När Harry åkte tillbaka med tåget i slutet av filmen och eftertexterna rullade så satt jag fortfarande stilla. Jag rörde inte en muskel. Alla rörde sig utåt mot dörrarna, inklusive min familj. Jag satt kvar. När alla hade gått ut så ställde jag mig upp. Fortfarande utan att slita blicken från skärmen. Hur kunde detta vara slutet? Fanns det inget mer? Hur tar jag mig in i denna värld?
 Min kropp nästan skakade av... något. Lycka? Jag tror säkert det är en ganska vanlig känsla, men det var så otroligt kraftfullt. Det var som att få en endaste känslomässig orgasm utav olika känslor.

 

Att jag fortfarande, mer än tio år senare minns detta ögonblick så tydligt och med sådana känslor måste nog betyda att det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Det kanske låter otroligt sorgligt för många. Men för mig var det inte så. Harry potter öppnade bokvärlden för mig. En värld som jag kom att behöva för att överleva tonåren och fortfarande är beroende utav. Harry Potter böckerna står fortfarande på min bokhylla, den ena mer sliten än den andra. Jag tror att dessa böcker lärde mig självständighet på ett vis som ingen annan hade kunnat lära mig. Tillsammans med böckerna var JAG stark. JAG klarade av mina psykiska problem. Jag var viktig. Jag är.

Men jag väntar fortfarande på livet, på känslan.