DELUSIONS

Det är nu tisdag. Dagen innan som jag nu tänker skriva om började precis så som måndagar brukar göra. Jag gick till ett jobb, jag utförde ett helt okey arbete. Var så trevlig jag orkade mot mina kunder och så nogrann som jag förmådde i mina arbetsuppgifer. Efter jobbet mötte jag upp mannen min och vi gick tillsammans med hans pappa för att se älskade Hammarby spelade. Vi torskade.

 

Några timmar senare sitter jag här. Öljackan är obefintlig och det avdomnade bommulsruset har lämnat min kropp. I köket droppar kranen, jag lämnar den alltid på så att katterna kan dricka. Stolen är hård och obekväm, den flätade sisten har säkert lämnat djupa märken i låren.

För att fördriva tiden så kollar jag på Youtube-klipp och klickar mig runt tills jag hamnar på en intervju med några skådespelare för en film jag såg i helgen. De fick frågan: Vilket är ditt lyckligaste minne?

De berättade rörande historier om lyckliga familjeminnen involverande picknickar och baler, englands gröna kullar och soliga sommardagar.

 

Vad är mitt lyckligaste minne?

Jag vill gärna tro att det har något att göra med min familj. Att vi kanske hade en trevlig dag hela familjen på skansen, eller kanske en båtutflykt en svensk sommardag som bara var alldeles perfekt. Men nej.

Inte ens vågar jag tro att det är med mina barndomsvänner.

 

Jag tror. Eller jag vet.

Första gången jag såg Harry Potter var på reflexens biosalong i kärrtorp. En förort till stockholm, en ganska omärkvärdig sådan. Jag var nog runt tio år när vi satt där, jag mamma och min bror Tom. Halva klassen var säkert också där, men det glömde jag bort redan första filmscenen. Jag var som förstenad utav häxan i Narnia genom hela filmen. Jag ville knappt blinka, för jag var rädd att jag då skulle missa något väldigt väldigt viktigt. Varenda sekund ur filmen tycktes tala till mig så som något annat aldrig tidigare hade gjort. När Harry kände sig ensam och övergiven, så gjorde jag det också, när han upplevde lycka för första gången var det som att jag också gjorde det. Det kanske låter konstigt att jag blev så otroligt rörd av en film, men det var mer än så för mig.

Jag tror att hela upplevelsen liksom representerade något otroligt viktigt inom mig just då. En strävan efter att få uppleva något extra speciellt i livet. En känsla att jag någon gång skulle få känna. Skulle få leva. På riktigt.

När Harry åkte tillbaka med tåget i slutet av filmen och eftertexterna rullade så satt jag fortfarande stilla. Jag rörde inte en muskel. Alla rörde sig utåt mot dörrarna, inklusive min familj. Jag satt kvar. När alla hade gått ut så ställde jag mig upp. Fortfarande utan att slita blicken från skärmen. Hur kunde detta vara slutet? Fanns det inget mer? Hur tar jag mig in i denna värld?
 Min kropp nästan skakade av... något. Lycka? Jag tror säkert det är en ganska vanlig känsla, men det var så otroligt kraftfullt. Det var som att få en endaste känslomässig orgasm utav olika känslor.

 

Att jag fortfarande, mer än tio år senare minns detta ögonblick så tydligt och med sådana känslor måste nog betyda att det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Det kanske låter otroligt sorgligt för många. Men för mig var det inte så. Harry potter öppnade bokvärlden för mig. En värld som jag kom att behöva för att överleva tonåren och fortfarande är beroende utav. Harry Potter böckerna står fortfarande på min bokhylla, den ena mer sliten än den andra. Jag tror att dessa böcker lärde mig självständighet på ett vis som ingen annan hade kunnat lära mig. Tillsammans med böckerna var JAG stark. JAG klarade av mina psykiska problem. Jag var viktig. Jag är.

Men jag väntar fortfarande på livet, på känslan.